Den här dagen kan mycket väl komma att gå till historien som min minst produktiva dag någonsin. Jag har verkligen inte gjort ett jota. Visserligen är jag sjuk, men jag ligger inte helt utslagen i soffan oförmögen att göra något. Annars kan man ju tycka att en seg hemmadag är ett alldeles perfekt tillfälle att ta tag i alla små projekt som man tänkt att "Det här ska jag göra nån dag när jag inte har nåt annat för mig." Men så blev det alltså inte. Istället har jag läst bloggat, kollat på Chuck och druckit te. Som vilken dag som helst med andra ord.

Fan, jag behöver nog hjälp hörrni. Hur kan det vara så svårt att ta tag i saker? Känns som att detta är ett återkommande tema i mitt liv, och trots att jag är så himla medveten om det gör jag inget åt det. Nu gjorde jag en tankevurpa här och insåg att det är just detta som är själva kärnan i problemet. Hur ska jag bli bättre på att få tummen ur?

Som ni kanske har sett hamnade mitt senaste inlägg under det förra. Jag vet inte varför det blev så. Kan det ha att göra med att jag påbörjade inlägget just i onsdags (alltså den 15e) eller nåt? Fast jag fattar ändå inte, inlägget påbörjades och avslutades på två helt olika datorer, en i Örebro och en i Uppsala. Nu sitter jag dessutom vid en tredje dator och skriver.

Sitter och funderar lite på vad jag vill med bloggen. Nu igen. Samtidigt som jag först och främst skriver för min skull, vill jag såklart att mina läsare ska känna att bloggen är värd att läsa. Så därför, min kära vänner, vänder jag mig till er och frågar: Vad ska bloggen innehålla? Något ni vill ha mer av? Mindre av? Bilder? Allvar eller humor? Skriv gärna en kommentar, då blir jag glad.

Jag är inne på min femte universitetstermin, och för första gången har jag ont i magen inför en tenta.

Vanligtvis inför en tenta är jag väl medveten om hur dåligt jag pluggat, och de två gånger jag blivit underkänd har det inte kommit som någon överraskning. Jag har slutat se det som ett misslyckande och ser istället omtentan som en chans att lära mig ännu mer.

Denna gången är det dock annorlunda. Jag har pluggat. Inte tokmycket, men mer än vad jag brukar. Ändå känns det som om mina chanser att bli godkänd är mindre än någonsin. Vad beror detta på? Är det en oro för att jag kanske inte skulle klara tentan även om jag lagt ner ännu mer tid på plugget? Har jag nått min gräns? Intellektet räcker hit men inte längre. Med andra ord är det kanske snarare så att det som ger mig magont är att jag oroar mig för att om jag får problem nu, hur ska jag då klara av ytterligare två år? Tentorna lär ju inte precis bli lättare och ställa lägre krav.

Idag röstade jag blått, föga förvånande antar jag, men kan inte känna annat än besvikelse.

Bara för att förtydliga: Det var inte jag som behövde åka plingplong-taxi utan en nära vän. Allt är bra och hon får förhoppningsvis den hjälp hon behöver.

Idag är jag bara arg. Det är bättre än att vara ledsen. Tyvärr är ilska sämre för koncentrationen, när man är ledsen så är det skönt att göra något annat för att styra bort tankarna från det jobbiga, men nu liksom tränger ilskan igenom och gör att jag har svårt att hålla fokus i mer än fem minuter. Ganska värdelöst med tanke på att jag har tenta imorrn.

Jag orkar inte gråta mer. Vill bara glömma och gå vidare.

Jag måste ordna ett sommarjobb. Läget börjar bli rätt desperat. Har sökt lite olika saker men det är ingen som har nappat. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag är inte en sån person som kan gå till ett ställe och fråga om de behöver arbetskraft och göra ett gott intryck. För det första är jag alldeles för blyg och för det andra så har jag dåliga erfarenheter av mitt tidigare sommarjobb som gör att jag är livrädd för att göra 'fel'. Det känns skitjobbigt och jag har sån jävla ångest. Tänker på skiten varenda eviga dag och mår bara sämre och sämre för att det ska vara så svårt. Det får mig att känna mig så oduglig, jag kan inte ens fixa ett jobb för några månader. Grejen är bara den att jag VET INTE hur man gör. Har inga kontakter eller släktingar som skulle kunna hjälpa mig. Jag vet att jag borde tagit här i det här för länge sen. Typ januari. Men nu gjorde jag inte det och det verkar som om jag får stå mitt kast. Men jag måste ha ett jobb i sommar. Måste. Om det är nån därute som kan hjälpa mig eller ge mig några tips så snälla.

Martina. Tack så sjukt mycket för ikväll. Om du bara visste hur bra det kändes att äntligen få tala ut om alla dessa känslor som jag inte ens visste fanns inom mig.

Har ni nån gång varit med om nånting som i sig inte var nån big deal, men som liksom fick alla fördämningar att brista? Det var verkligen världens fånigaste grej, men jag låg på min säng och grät  och hulkade i en halvtimme minst. 



Men jag tror att det är bra att verkligen få gråta ut ibland, och verkligen känna allt. Inte helt sällan känner man saker som man inte hade en aning om fanns där. Eller iallafall inte att de påverkade en på det sättet.

Jag hade till exempel ingen aning om att det kommer att kännas tomt och ensamt de 10 dagar som resten av familjen redan är i Australien medan jag går klart i skolan. Jag som hela tiden kännt att det ska bli så underbart skönt...

Detta insåg jag under hemresan i söndags och igår när jag satt på tåget i 18 timmar. Det var värt det dock, bästa skolresan någonsin.

Måndagen den 20 augusti samlades vi, ett tappert gäng på 12 elever, på skolan för en sista träff innan vi åkte längre norrut. Mina tältpolare och jag hade ungfär 25 kg mat samt ett tält som skulle fördelas på/i våra redan blytunga och överfulla ryggsäckar. Med lite våld gick det, och vid sextiden gick tåget. Skönt att få komma på trodde man, men det visade sig att våra platser blivit dubbelbokade. Vi stod i gången och gjorde det omöjligt att komma förbi i nästan en hel timme innan vi fick platser i en liggvagn istället. Det hade vi inget emot, man vill ju gärna sova lite om man ska gå 13 km nästa dag. Sagt och gjort, vi klämde oss igenom tio jävla vagnar till sista vagnen där vi klämde in oss i två kupéer. Sov bra och vid sex nästa morgon blev vi väckta för att vagnen skulle kopplas bort. Vi fick leta platser i två obokade vagnar istället. Jag satt i restaurangvagnen och försökte äta frukost, men mådde som vanligt mindre bra som det sig bör före en större ansträngning.

Framme i Kiruna var vi halv elva och när bussen till Nikkaloukta kom fick vi inte plats, trots att vi hade förbokat platser. Jag började kunna tyda ett visst mönster redan här... En ny buss kom 20 min senare och där fick vi nästan plats med både oss själva och våra ryggsäckar. Länstrafiken i Norrbottens län får inga höga poäng av mig. Vi började gå vid ett och efter nästan två timmar kom vi fram till nåt ställe på L som är helt omöjligt att uttala. Därifrån åkte vi båt i 6 km, men innan dess köpte jag en renburgare på Lap Dånalds. Grymt gott. Efter båten var det 8 km vandring kvar. Det tog lång tid och när vi nästan var framme vid fjällstationen upptäckte vi Sveriges längsta kilometer. Den tog säkert en halvtimme att gå. Trötta, hungriga och lätt nedkylda letade vi rätt på en tältplats, där vi satte upp tältet och åt middag. Resten av kvällen är som ett enda töcken, men jag kommer ihåg att vi bestämde att vi skulle försöka ta oss upp på toppen nästa dag och att tiden som sattes var kl 7.

Så var det då dags: Toppförsöket. Halv åtta styrde vi kosan mot Kebnekaises sydtopp. Tyvärr går det inte att gå raka vägen, utan man måste först upp på ett berg och sedan ned för samma innan man kommer till Kebne. Det tog oss nästan fem timmar att komma så långt. Vid tre nådde vi äntligen den stora snö/ishögen som toppen består av och där gick vi sedan upp några i taget. För att överhuvudtaget komma upp behövde man stavar, annars hade man halkat omkring som Bambi. Det var en alldeles fantastisk känsla att stå nästan högst uppe på toppen (omgiven av 600 m stup) och att se en elftedel av Sverige. Hemfärden tog tid den med. Halv elva, alltså femton timmar efter att vi gett oss av, var vi tillbaka i våra tält. Helt slut kröp jag ner i min sovsäck och somnade ganska snabbt, trots att magen ropade efter mat.

Big mistake visade det sig. När jag vaknade nästa morgon mådde jag fruktansvärt illa. Jag tog mig på skakade ben till servicehuset där vi hade tillgång till toalett, dusch och kök hela veckan. Tänkte att jag skulle må bättre av av få gå på toa och att dricka lite, men det blev snarare värre. Jag ska inte gå in i detalj, men låt oss säga att jag inte fick behålla det jag stoppade i mig. Jag mådde mycket bättre efteråt dock, och efter lunch, som jag inte hade några som helst problem med, gjorde vi en kort utflykt till Elsas bro. En kopp te och en massa blåbär -> sjukt trevlig eftermiddag. Bastu och dusch, rara klasskamrater och härlig stämning hela kvällen. Kan inte förstå hur illa jag mådde på morgonen jämfört med hur jag mådde då. Som en prins. Eller prinsessa.

Den natten blåste det som fan. Jag var ute minst två gånger för att sätta fast tältpinnar och lägga sten på tältduken. Det var dock helt meningslöst. Hela natten låg jag och trodde att tältet skulle lyfta med oss i det. Flera gånger lyftes jag upp några centimeter och det dånade som rena rama tornadon. Jag måste ha somnat iallafall, för helt plötsligt var det morgon. Vi lyxade till vår gröt med blåbär som vi plockat dagen innan. Dagens utflyktsmål var Tarfala. Det blåste och regnade och vi frös ordentligt så när vi äntligen kom fram till stugan och kunde sitta inne och äta vår lunch var det nog ingen som längtade ut igen. Hem tog vi oss till slut, efter många rundor 20 frågor, huvudstadstävling och annan underhållning. Det blåste fortfarande som tusan den natten så jag satte fast några tältpinnar som var lösa. När jag skulle in i tältet hade jag inte dragit ned dragkedjan ordentligt, och eftersom som det var lerigt ville jag inte ta av mig skorna innan jag kom in i innertältet, så jag försökte mig på ett snyggt höjdhopp. Hoppet gick bra, men dessvärre gjorde inte landningen det. Satan vad ont det gjorde i svanskotan.

Öm i kroppen i allmänhet, och rumpestumpen i synnerhet gjorde vi en dagstur till Silverfallet på lördagen. Lunchen bestod av nudlar med grönsakssoppa och ostsås samt mjölkpulver. Förvånansvärt gott. Tack och lov var vägen hyfsat backfri så trots att det var sånt där äckligt regn som kommer från alla håll var det en lätt promenad. Kvällen ägnades åt bastu, middag, planering av packning och yatzy. Jag kom i säng sent, men det blåste inte det minsta, så att somna var inga problem.

Hemfärdsdagen. Uppstigning, tältrivning, ryggsäckspackning och frukost. Nio var nästan alla klara och vi passade på att väga våra ryggsäckar medan vi väntade på de sista. Från 18 til 14 för min del, Öhman lyckades gå upp ett drygt kilo, och Tinas vägde fortfarande hur mycket som helst. Sveriges längsta kilommeter kändes inte alls lika lång. Vi var i god tid till båten, så vi åt lunch i lugn och ro. Båten kom. Det var en liten båt. Inte alls den stora fina vi åkte med på tisdagen. Brorsan till han som körde båten hade glömt att säga till om att vi var 16 personer som skulle med. Smart. Återigen hemsöktes vi av transportförbannelsen. Alla kom dock med och jag och Dino sov hela färden. Framme var det bara 1,5 timmar kvar. Sista 400 metrarna halvsprang vi. Efter att ha bytt om och gått på toa och sånt gick bussen tillbaka till Nikkaloukta. För en gångs skull fick alla plats, såväl människor som ryggsäckar.

På stationen letade vi förgäves efter en pressbyrå, men som tur var hittade vi till järnvägshotellet där flertalet av oss köpte en varsin himmelskt god smörgås innan vi klev ombord på tåget. Denna gång hade vi nästan tur. En av våra platser var bokad och upptagen, men det löste sig. Tåget gick som planerat. I två timmar. Sen stannade det. I två timmar. Tydligen var det något fel med kontakten mellan tåget och elledningarna. Det roliga var att detv ar bara i våran vagn som det tycktes vara fel på elen, lamporna blinkade som värsta stroboskopet. Tur att ingen av oss hade epilepsi. Stoppet var inte helt förgäves dock. Rakt utanför fönstret var det en stor skylt som upplös oss om att vi precis passerat polcirkeln. Sämre ställen att stanna på finns det väl.

När vi väl kommit igång igen bestämde vi oss för att försöka sova. Inte världens lättaste, men jag vet i allafall att innan Bräcke, som vi stannade i nån gång före 7, är Vännes det sista stället jag kommer ihåg, och då var klockan kvart i tre. Frukost i restaurangvagnen och sen en evig väntan på att vi skulle rulla in i Uppsala. Halv ett var vi äntligen framme. Efter avsked på stationen gick jag hem med mina 14 kg på ryggen. Efter lunch tog det fem timmar på soffan innan jag orkade gå och duscha. Pizzan som jag drömt om sen i förrgår beställdes och åts upp. Tänderna som jag inte borstat sen söndag morgon borstades väldigt noggrant. Jag sov gott i min säng, utan att behöva bry mig om vind, regn eller om jag fått med mig allt i tältet.

Summa summarum så har jag haft det helt fantastiskt underbart och jag önskar faktiskt att jag var kvar. Är oerhört stolt över att kommit upp på Keb, och dessutom haft utsikt. Så här i efterhand har jag förstått att det är få förunnat, och att vi lyckades på vårt första försök är rena undret. Och om du har orkat läsa hela det här är det också rena undret. Säg till så ska du få en belöning.

För den som är intresserad av mitt projektarbete har jag skapat en blogg specifikt för det. Adressen är bananasplit.blogg.se/projekt, kika gärna in någon gång ibland för att se hur det går för mig, jag kanske behöver lite uppmuntran lite då och då.

Klockan är 11:00 och jag är officiellt 19 år. Snart kommer rynkorna.