Jag förstår att ni alla är hemskt nyfikna på vad som hänt på balkongen. Inte mycket kan jag säga, blommorna är döda sen länge och mattan torkade sönder av solen och släppte ifrån sig små mjälliknande flagor som fastnade under fötterna.

Trots att det varit på tok för kallt för att vistas där ute bra länge nu har det inte blivit av att jag gjort i ordning inför vintern. Tills nu i veckan, då jag tog mig själv i kragen och fick det gjort. Bra gjort av mig tycker jag, nästan så att jag borde på medalj.

Om det är någon som behöver bildbevis så följer det nedan.

Grattis till blogg.se som äntligen tagit steget in i 2010-talet och möjliggjort tidsinställd publicering. Skitsmart när man har en massa inlägg på gång men inte vill lägga upp alla på en och samma gång. Eller när man inte har tillgång till datorn och ändå vill visa att man lever. Eller när man... äh, jag tror ni fattar konceptet.

Nästa gång jag sträcker ryggen vill jag inte ha föreläsningar mellan 9 och 16 dagen efter. Att sitta still har varit riktigt plågsamt idag, tur att det åtminstone gick att vandra omkring på rasterna. Snart blir det sängen och imorrn när jag vaknar hoppas jag att jag inte har ont.

Ska iväg på fest hos min syster alldeles strax. Förra året slutade det med megavurpa, fläskläpp och nya glasögon, tänkte INTE återupprepa det i år.

Jag är inne på min femte universitetstermin, och för första gången har jag ont i magen inför en tenta.

Vanligtvis inför en tenta är jag väl medveten om hur dåligt jag pluggat, och de två gånger jag blivit underkänd har det inte kommit som någon överraskning. Jag har slutat se det som ett misslyckande och ser istället omtentan som en chans att lära mig ännu mer.

Denna gången är det dock annorlunda. Jag har pluggat. Inte tokmycket, men mer än vad jag brukar. Ändå känns det som om mina chanser att bli godkänd är mindre än någonsin. Vad beror detta på? Är det en oro för att jag kanske inte skulle klara tentan även om jag lagt ner ännu mer tid på plugget? Har jag nått min gräns? Intellektet räcker hit men inte längre. Med andra ord är det kanske snarare så att det som ger mig magont är att jag oroar mig för att om jag får problem nu, hur ska jag då klara av ytterligare två år? Tentorna lär ju inte precis bli lättare och ställa lägre krav.

Det har varit en lång och innehållsrik dag. Eller lång och lång: jag gick upp vid 7, precis som under praktiken, och kommer gå och lägga mig efter 23, precis som under praktiken. Så på det viset har dagen inte varit längre än någon annan dag. Däremot har jag gjort så himla mycket grejer och varit på så många olika ställen.

Dagen började med kursintroduktion av Barnlogopedi II på BMC. Sen åkte jag till medicinska biblioteket på Ackis för att leta efter ref.ex av en bok, den var dock upptagen av en klasskompis så jag får försöka imorrn igen. Så då åkte jag hem till syrran i Eriksberg för att plugga en stund innan vi tillsammans cyklade ut till Ulleråker för att hälsa på mormor. Därefter trampade jag hemåt. Middag och matlådeskapade hanns med innan det var dags för möte i replokalen. Tillbaka hem igen efter mötet, där jag plockade med mig träningskläderna och åkte och gympade på Friskis & Svettis. Och så hem igen, en sista gång.

Det var vad jag hann med idag. Om ni inte höll räkning kan jag meddela att utöver hemmet var jag på sex andra ställen. Hur många kilometer jag cyklat kan jag räkna ut och återkomma med om ni är intresserade. Varför nån nu skulle vara det?

Jag kände ett plötsligt behov av att pyssla, så med Idol i bakgrunden satte jag mig och gjorde en 'ingen raklam tack'-skylt. Någon har tagit bort min gamla, och efter en knapp vecka har papper motsvarande minst ett träd landat på min dörrmatta. Men nu är det återigen slut med det. Orka reklam liksom.

Jahapp. Fredag kväll och här sitter jag. Hade jag varit sugen på att göra nåt så finns det åtminstone två grejer att haka på, men ikväll känner jag inte för att göra värst mycket. Passar istället på att plocka och göra snyggt här hemma istället. Om jag bara hade ett glas rött att belöna mig med så skulle jag vara 100% nöjd.

Kalas! Jag har hittat nån som vill gå på konsert med mig. Frågan är bara vem?

Av en slump gick jag in på Ticnet igår och sökte på Salem. Ja, jag lovar, det var en slump. Jag är ingen läskig stalker. Och då upptäckte jag att han kommer till Katalin i mellandagarna och att biljetterna släpptes idag. Hurra! Men nu behöver jag sällskap, kan ju inte gå själv ju. Eller jo, det kan jag, men det är många gånger trevligare att inte vara själv.

Kom just hem från bion där jag såg "I rymden finns inga känslor". Har velat se den enda sen jag såg trailern nån gång i våras, så jag hade rätt höga förväntningar, och slapp bli besviken. Riktigt bra film som var rolig, djup och varm. Skarsgård-brorsan Bill är grym som huvudpersonen Simon, och Martin Wallström som spelar hans storebror är snygg som fan. Rekommenderas varmt.

Hösten har börjat bra måste jag få säga. Det har blivit fyra vändor till Falun, och det har känts kanonbra. Nu är min första praktikperiod slut, och det känns trist. Visst, det ska bli jättespännande att få testa fler områden inom logopedin, men jag tror verkligen att barn är min grej och jag hade gärna fortsatt med det. 

Dessutom har jag trivts så bra i Falun. Mina släktingar som jag bott hos har fått mig att känna mig nästan som hemma och lasarettet är nog den bästa placering jag kunnat fått. Är inte ett dugg sugen på att åka nån annanstans och göra nästa praktik, men det är inte mycket jag kan göra något åt. Hoppas bara jag inte hamnar i Uppsala: maken till mer deprimerande logopedmottagning tror jag inte finns. Nä, ska vi hålla tummarna för något så är det Gävle.

Det bästa med hösten!

Gissa vad jag köpte igår?