Om att inte ropa hej

Om det är något som kan sammanfatta den här veckan så är det det gamla ordspråket "Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken". De senaste veckorna har så gott som alla i min närhet varit sjuka eller lite småkrassliga. Jag har däremot känt mig riktigt pigg och frisk, och gärna talat om detta för folk. Det skulle jag inte ha gjort. I onsdags kväll blev jag superförkyld på bara ett par timmar. 

Sen var det dethär med telefonen. Igår tappade jag min mobil i en halv kopp med ljummet te, men den verkade fungera bra ändå. Detta förkunnade jag stolt på Twitter. Och allt funkade bra. Utom att ladda den vilket jag upptäckte nu imorse. Panik, oro och rätt så sur på mig själv. Mobilen drog en sista suck och somnade sedan in.

Men, berättelsen är inte slut där. I ett sista desperat försök stoppar jag in laddaren och tror ni inte att den då börjar ladda?! Jag har aldrig blivit så lättad i hela mitt liv.

Läs läs läs!

Som bekant är jag ingen hejare på det här med recensioner, så den som vill läsa en sån får klicka sig
hit istället. Jag tänker bara säga en sak: Läs den här boken!

Bekräfta mig!

Som den bekräftelsejunkie jag är har jag nu gått och skaffat twitter. Inte för att verka alltför självbelåten, men jag tror att det kan vara grejen för mig.

Finaste tacktalet ever

Var beredd med en näsduk eller två.



The return of the gästblogg

Hallå där! Nu förväntar ni er förstås ett inlägg av Karthitler (vill inte kallas för det, gymnasiet was a long time ago, reds anm.) men tyvärr måste jag göra er besvikna. Detta är ett gästinlägg av pojkvännen till en av Saras äldsta väninna, mer känd som Magnus Godisråttan Djerf.

Varför då detta gästbloggande?
Det har framkommit klagomål från fans nere i Linköping att den numera inaktiva bloggerskan borde öka intensiteten. I brist på ämnen att skriva om har uppdraget delegerats tillfälligt till närmaste frivilliga, vilket råkar vara undertecknad.

Eftersom vissa åsikter angående blogginläggslängd har framkommit i skrivande stund har inlägget reducerats till ynka få rader. Detta för att tillfredställa en större målgrupp.

Slutsats:
Pöbeln är tråkig och hårt dömande.

Dagens ämne:
Inget alls pga vissa individer.

För att fatta mig kort. Toscakaka och te är gott. Speciellt i kombination
Är ni nöjda nu eller ska jag ta en bild med dagens outfit?

Det är sådana här blogginlägg som dödar hjärnceller och får både skribenten och läsaren att framstå som komplett intelligensbefriade. Man borde ju ställa frågan:

Läsare: Snurrar hjulet men hamstern är död?”
Bloggare: Vad vill min omgivning veta? Att hjärnan namngetts Aby Normal Stupido”

Resultat:
Inget alls, förutom en irriterad gästbloggare i behov av läsare som faktiskt orkar läsa en A4 text.

Diskussion:
Helst inte. Alternativt: Skulle inte tro det.

Fortsatt arbete:
Om du inte kan övertyga, förvirra din omgivning med övertygelse.

Framtida målsättning:
Rekrytera Kaktusodlar-Johan att ta upp stafettpinnen.