Är nu inne på dag 4 av min ofrivilliga karantän och jag börjar bli less på eländet. Jag led enorma samvetskval för att jag valde att stanna hemma från praktiken även idag, men när jag efter en kortare promenad på eftermiddagen var tvungen att vila i en timme insåg jag att jag nog tagit rätt beslut ändå.

Förkylningen har dessutom nått måste-nysa-var-tredje-minut-stadiet så mina nära och kära (och framförallt patienter) ska vara glada att de inte befunnit sig i min närhet.

Hoppas kunna ta mig till skolan imorgon för lite röstövningar på eftermiddagen. Tvivlar dock på vidare lyckosamhet med sagda aktivitet, har jag svårt nog att kontrollera rösten i vanliga fall tror jag inte att nuvarande tillstånd kommer att underlätta.

Jag måste träffa folk snart, lappsjukan tar allt starkare fäste. Det är bara en tidsfråga innan jag börjar prata med mig själv.