Från dikten Sång till våren av Dan Andersson

Våren är underbar! På bara ett par veckor har allting exploderat. Gräset växer framför ögonen på mig, buskar och träd blommar, löven på träden slår ut (lite björkpollenallergi har väl ingen dött av?) och jag blir alldeles upprymd. Ja, våren är utan tvekan min favoritårstid.





Och snart fyller jag dessutom år. Förra året var jag riktigt nojig, medan det i år känns bra. Fast samtidigt känns det som om jag omöjligt kan vara 20 år. Ibland känner jag mig fortfarande som om jag vore tolv. Jag menar, tillsammans med jämnåriga kan jag känna att jag kan prata om saker på ett vuxet sätt, men när jag pratar med någon äldre, eller någon jag inte känner så väl, så blir jag så himla osäker. Utan egentlig anledning. Då är det plötsligt som att jag måste göra ett gott intryck, de får ju inte tro att jag är någon omogen slyngel som inte kan föra en konversation.