Nu har jag varit sådär dålig på att uppdatera igen.

Det känns så fruktansvärt overkligt att studentveckan äntligen är här. I tre år har jag gått och längtat, vissa dagar mer än andra. För ett år sedan kändes det som att trean skulle bli ett lååååångt år - jag hade fel. Visst var hösten lång, men det är den alltid. Våren däremot: Allt har gått så fort, ändå var det så längesen att jag knappt kommer ihåg vad vi gjorde i mars. Eller att jag för mindre än fyra månader sen satt och skrev mitt slutarbete i Historia B. Och projektarbetet! Vad jag vill komma fram till är att även om jag längtat så länge är det nu som om jag gör allt jag kan för att dra ut på det hela. Jag går till skolan utan att ha några lektioner, bara för att få vara där. Att äta sista lunchen på Boland kändes inte alls lika befriande som jag hade trott. Jag sitter till och med och hittar så många fel som möjligt med skolan, alltför att det inte ska bli lika jobbigt att lämna den.

För det är faktiskt så: jag kommer att sakna Internationella Gymnasiet kolossalt mycket! Roberto som säger att man har streck i spanska, långa tisdagseftermiddagar som aldrig tycks ta slut, korv på Boland, choklad som fastnar i Selectamaskinen, samlingarna på Torget, naturkunskapen i ettan, sömnlösa nätter i Kebnekaise, loggboksskrivande, all stress över inlämningar där man återigen undrar över varför man inte började i tid, ännu en jävla redovisning, onsdagsmorgnar på Nautilus, 500 sidor världens sämsta bok, Jungfruleken på Regina, bråk om resa... ALLT